Bibliotekarie – intellektuell eremit eller utåtriktad

Jag har denna vecka skrivit en artikel till Länsnytt (Regionbibliotek Stockholm) om konferensen Internet Librarian i London 16-17/10 2008.  Jag fick då anledning att fundera på vad som var bra med konferensen. Jag hörde några riktigt bra föredrag, men även klara bottennapp, t ex när jag aldrig fick veta vad användarna tyckt om en OPAC eller när fyra föredrag bara blev ett. Jag tycker ändå konferensen var väldigt bra och tror det beror på det sociala sidan av konferensen. Logistik mm gjorde det lätt att få kontakt med andra.

Alla människor är mer eller mindre sociala, men  är bibliotekarier mer sociala än andra? Kanske inte, men både i kontakter med besökare / kunder (jag gillar inte riktigt kundbegreppet) och i kontakter mellan kolleger är det en stor fördel att ha sociala färdigheter.

Det är inte länge sedan synen på bibliotekarer var någon som såg till det var tyst och kunde svara på frågor ifall man ställde fråga. I mitt bibliotekarieliv har det varit besökarna som bett bibliotekarierna vara tysta (problem när ett bibliotek inte har tysta läsesalar).  När jag i början av 1980-talet gick på bibliotekshögskolan i Oslo hade jag manliga klasskamrater som blivit rekommenderade att satsa på ett lugnt och stilla arbete som bibliotekarie av läkare. Betydligt senare skriver Lena Cederberg att hon ville ha ”ett yrke präglat av eftertänksamhet, harmoni och en möjlighet att få förkovra sig.” Men, på bibliotekarietutbildningen i Uppsala insåg hon snart att det inte skulle bli så:  ”Plötsligt tvingades jag se mina planer på att bli en intellektuell bokmal gå om intet.” (Artikeln ”Från bokmal till barrikaderna”   i ”Bibliotekarie : 70 år av facklig kamp”, 20o08., s. 32-36).

Människor är olika och det behövs olika typer av bibliotekarier. Beklagligt nog för alla eremiter så börjar det bli väldigt ont om bibliotekariejobb som fungerar utan god social förmåga.