Kulturchefen – läst av två bibliotekarier

Jag hittade Kulturchefen av Christer Hermansson bland Elibs nya böcker och lånade den till en Nuut3. Jag misstänker att huvudpersonen Oliver C. Johansson, kulturchefen själv, inte skulle gillat detta. Frågan är förstås också om han skulle gillat boken om honom själv? En bok ja, men just denna?

Jag har diskuterat boken med Patrik Schylström, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Stockholm. Han var ansvarig för programmet när Christer Hermansson nyligen besökte Stockholms stadsbibliotek. Jag var tyvärr själv förhindrad att närvara.

Vi tycker båda att Ich bin ein bibliothekar är en bättre bok än Kulturchefen. Patrik ger den förra betyg 5 och Kulturchefen 3-4. Det är ändå en intressant bok som ger många tankar i helt olika banor:

1) Fascist- /nazistspåret. Vi har följt Oliver C från en undfallande och godtrogen bibliotekarie i Ich bin ein bibliothekar till monstret som utvecklas i Kulturchefen och påminns om hur makten korrumperar. Det är obehagligt när obegåvade människor i kraft av sin ställning får en maktposition de inte bottnar i och därför utnyttjar den för att framhäva sig själv. ”Jag vill hellre bli beundrad än förstådd”. Han tvekar inte att förfalska utlånsstatistik och skicka ut pressmeddelande om ökande lån för att få ”Oliver C. Johansson-effekten”. Han känner sig ofelbar.

2) Utvecklingsromanen – fast tvärtom. Oliver C blir allt mer märklig och olämplig som chef under romanens gång. Förändringen är störst om man ser utvecklingen i båda böckerna.

3) Chefsrollen. Oliver C. har ingen empati för andra människor och känner sällan något behov av andra människor. Hans chefsegenskaper är bedrövliga från början och blir allt sämre. ”Gå nu, sa jag. förstår du inte svenska? Ska jag skicka dig till Språkcaféet? Behöver du språkträning eller hör du bara dåligt?”

Han är bra på floskler. Många känns typiska för vår tid: proaktiv, flexibilitet, kunder, internutbildning i retorik. Obehagligt mycket av det Oliver C. säger känner vi igen från vår egen organisation – men sammanhangen är olika. Låt oss hoppas att det finns mer substans bakom orden i verkligheten än det gör i kulturchefens uttalanden.

4) Becket-känslan. Människorna pratar förbi varandra och lyssnar inte. Människorna är stressade, hysteriska och paranoida. Det är verkligen inte så enkelt som att det enbart är Oliver C. som har konstiga idéer. Barnsköterskan som jämför barn med bowlingklot avstår jag gärna från att träffa i verkligheten.

5) Konsten och livet. Hur ser egentligen Oliver C’s kulturbild ut? Han lyssnar på opera, är mycket beläst och citerar lyrik mm i alla möjliga sammanhang, men förstår han sig på konst? Hans lösning på museets behov av pengar till renovering är att sälja några konstverk.

Hur är hans bibliotekssyn? ”… Vilka urvalsprinciper gäller egentligen? Är det bibliotekariens bibliotek eller medborgarnas? Hur ska bibliotekarien fortbilda människor om den livsavgörande litteraturen? Bibliotekarien är alltings mått… Bibliotekarien ska vara medveten om och värna sin makt.” Oliver C. är elitistisk och hans medievanor är långt ifrån de flesta användares.

6) Metaromanen. Det börjar bli alltmer vanligt med metaromaner. Om Ich bin ein bibliothekar skrivits idag skulle det inte vara osannolikt att Oliver C. kallats Christer Hermansson, fast självklart inte varit den verkliga Christer Hermansson, Biblioteks-, musei- och kulturchef i Strängnäs.

Kulturchefen av Christer Hermansson

Är bibliotekarie ett framtidsyrke?

10 mars 2010 följde Högskoleguiden med DN. På sidan 2 finns artikeln ”Här finns framtidens jobb” och Biblioteks- och informationsvetare finns med bland de redovisade bristyrkena, visserligen som på 10:e och sista bristplats. Blir det äntligen lättare för nyutbildade bibliotekarier att få jobb?

Hittills har strukturförändringar och nedskärningar resulterat i att många tjänster efter pensionerade bibliotekarier dragits in. Framtiden ser inte ljus ut på folkbibliotek när kommuner kräver ökad rationaliseringsgrad.

Jag hoppas att det fler nyutbildade  får jobb. Det är viktigt för bibliotekens framtid att kunna rekrytera personal kontinuerligt så att alla inte är

  • Lika gamla
  • Likadant utbildade (redan det att inte ha läst litteraturvetenskap är ovanligt)
  • Samma kön
  • Samma bakgrund (socialt och etniskt)
  • Tycker likadant

Det här hade jag tänkt skriva för flera veckor sedan, men Högskoleguiden 2010 går inte att hitta på DN.se (usel söktjänst) och inte heller i Pressdisplay (som har en utmärkt söktjänst, men som tyvärr inte lyckas dela med sig till wordpress). Det har distraherat mig trots att Google alltid finns.

Trött efter DIKs kongress

Att sitta inne när solen för ovanlighetens skull visade sig igår var inte så kul. Annars tycker jag det varit intressant och lärorikt att vara med på DIKs kongress för första gången. Att jag är trött beror inte bara på kongressen utan också på grannar som spelar hög musik kvart i 5 på morgonen.

Vad har så kongressen kommit fram till?
1) Det största frågan var upplösningen av delföreningarna, t ex Bibliotekarieförbundet. Till slut vann styrelsens förslag den kvalificerade majoritet som krävdes för en stadgeändring, med exakt de 54 röster som behövdes. Då hade tillägg om en övergångssperiod på 6 månader och att tillvarata delföreningarnas kompetens i professionfrågorna gjorts. En utvärdering ska göras till nästa kongress om tre år.

Är det här bra eller dåligt? Jag har till min förvåning hört att delföreningsstrukturen inte fungerat bra och att den hindrat styrelsens arbete. Vi var flera som hade svårt att förstå varför det inte gått att reformera nuvarande organisation. Samtidigt blir det en tydligare fackförening utåt som dessutom kan agera snabbare.

Det här innebär att alla 81 ledamöter vid nästa kongress kommer att utses via direktval. Vid årets kongress var det 39 stycken som blev valda av 2500 medlemmar. Styrelsen har även lovat att ge mer stöd till dessa så att de är bättre förberedda. Utan stöd från sin delförening kan det vara svårt att förstå alla frågor.

Men, DIK student och Logopedförbundet blir kvar i sin nuvarande form. Hur blir det med olika modeller?

Övriga frågor:
2) Johanna Hanssons och Helena Kettners motion om bättre stöd för chefer gick igenom.

3) DIK student fick äntligen stöd för praktik i utbildningen, men bara som valbar kurs.
4) DIK student fick även stöd för ett humanistiskt referensnätverk.
5) DIK student fick styrelsen att lova kontinuerliga uppföljningar av examinerade studenter.

6) Ny plattform för DIKs verksamhet 2010-2012 antogs. Jag tycker att mycket är bra i plattformen, t ex strävan efter rörlighet på arbetsmarknaden.

Dessutom höjdes medlemsavgiftern 22 kronor till 242 kronor.

Kongressen testade sloganen ”Vi som vet lite mer” – jag hoppas och tror att den hålls internt.

DIK-kongress i november

Jag kom hem trött igår efter två dagar på användarmöte för Bookit och möttes av mailbesked om att jag blivit vald som kongressombud till höstens DIK-kongress 21-22/11. Jag kommer alltså att vara en av dem som ”..väljer förbundsstyrelse och tar ställning i strategiskt viktiga frågor för förbundets framtid.” Som ombud är det medlemmarnas frågor jag ska ta upp. Hur ska DIKs framtid se ut?

Bibliotekarieyrket är i förändring och det finns många viktiga frågor. Tur att jag har gott om tid att fundera och att få in synpunkter från bibliotekarier. Just nu har jag huvudet fullt av tankar om Dewey – tenta och avslutning i Borås på måndag – och på taggar i bibliotekskataloger. Jag ska prata om taggar i Stockholms stadsbiblioteks katalog på en förkonferens till IFLA. (Alla som har egna tankar om taggar/etiketter/nyckelord får väldigt gärna kontakta mig.)

Lön och kön

Idag är det den internationella kvinnodagen och även om jag tycker det är lite absurt med en särskild kvinnodag är det kul att öppna tidningen, i mitt fall DN, och läsa flera intressanta artiklar om könsrelaterade frågor. Min favorit var ”Män ser bikiniklädda som objekt”. Jag har inte deltagit i de olika kläddebatter som funnits på Biblist, men håller med om att klädsel är viktig, inte minst brist på klädsel. Jag har själv haft svårt att koncentrera mig på besökarens frågor när en bar mage med piercad navel varit mitt i blickfånget.

Det här är en dag att titta närmare på kvinnliga och manliga bibliotekariers löner. Tyvärr blir jag inte hjälpt av DIKs lönestatistik för bibliotekarier, jag hittar inte någon tabell som är könsuppdelad. Jag har därför själv analyserat statistik över löner 2008 för DIK-anslutna bibliotekarier i Stockholms stad, med titel bibliotekarie.

Kvinnor: 24833 kr (176 bibliotekarier)
Män:         24816 kr (34 bibliotekarier)

Rätt lika och med en viss fördel för kvinnor. De invdividuella skillnaderna är större än könskillnaderna.  Det finns dessutom så otroligt många fler kvinnliga bibliotekarier. Statistiken tyder på att ålder och arbetsplats/tjänst spelar större roll än kön, men att redovisa detta kräver en större analys än vad jag orkar med idag. I statistiken finns också gymnasiebibliotekarier som oftast tjänar mer än bibliotekarier på Stockholms stadsbibliotek.

Mest tjänar man förstås som chef, men även enhetschefer är oftast kvinnor. Den tid en man kunde bli bibliotekschef enbart genom sitt kön är lyckligtvis förbi.

Män har det inte lätt i övriga arbetslivet heller. Längre män har bättre lön enligt en artikel i DN. Vi är tillbaka i klädsel och utseende diskussionen som jag skulle önska inte spelade så stor roll.

Lätt att bli en bibliotekarie?

Lorcan Dempsey tipsar i sin blogg om vad som krävs för att bli bibliotekarie – i Goodreads:  man ansöker om att bli bibliotekarie hos Goodreads och måste då ha minst 50 böcker i sin profil.  Goodreads har en sida om allt rörande bibliotekarie status.

Tur att jag redan är bibliotekarie. Jag har testat Library thing och Google Books men tycker helt enkelt inte att det är tillräckligt roligt privat för att lägga in alla mina böcker.

Bibliotekarie – intellektuell eremit eller utåtriktad

Jag har denna vecka skrivit en artikel till Länsnytt (Regionbibliotek Stockholm) om konferensen Internet Librarian i London 16-17/10 2008.  Jag fick då anledning att fundera på vad som var bra med konferensen. Jag hörde några riktigt bra föredrag, men även klara bottennapp, t ex när jag aldrig fick veta vad användarna tyckt om en OPAC eller när fyra föredrag bara blev ett. Jag tycker ändå konferensen var väldigt bra och tror det beror på det sociala sidan av konferensen. Logistik mm gjorde det lätt att få kontakt med andra.

Alla människor är mer eller mindre sociala, men  är bibliotekarier mer sociala än andra? Kanske inte, men både i kontakter med besökare / kunder (jag gillar inte riktigt kundbegreppet) och i kontakter mellan kolleger är det en stor fördel att ha sociala färdigheter.

Det är inte länge sedan synen på bibliotekarer var någon som såg till det var tyst och kunde svara på frågor ifall man ställde fråga. I mitt bibliotekarieliv har det varit besökarna som bett bibliotekarierna vara tysta (problem när ett bibliotek inte har tysta läsesalar).  När jag i början av 1980-talet gick på bibliotekshögskolan i Oslo hade jag manliga klasskamrater som blivit rekommenderade att satsa på ett lugnt och stilla arbete som bibliotekarie av läkare. Betydligt senare skriver Lena Cederberg att hon ville ha ”ett yrke präglat av eftertänksamhet, harmoni och en möjlighet att få förkovra sig.” Men, på bibliotekarietutbildningen i Uppsala insåg hon snart att det inte skulle bli så:  ”Plötsligt tvingades jag se mina planer på att bli en intellektuell bokmal gå om intet.” (Artikeln ”Från bokmal till barrikaderna”   i ”Bibliotekarie : 70 år av facklig kamp”, 20o08., s. 32-36).

Människor är olika och det behövs olika typer av bibliotekarier. Beklagligt nog för alla eremiter så börjar det bli väldigt ont om bibliotekariejobb som fungerar utan god social förmåga.