Dags att läsa Strindberg? – ladda hem e-böckerna

Mitt läsprojekt för sommaren har varit August Strindberg. Jag har inte satt upp ett mål om att läsa allt, men att börja läsa. Litteraturbanken digitaliserar Nationalupplagan av Strindberg och det går att hämta e-böcker i epub-format

Jag började med Röda rummet och upptäckte till min förvåning att den inte fungerade så bra i mobilen. Jag har läst tjocka böcker i min iPhone, så det var inte längden, men snarare att boken består av splittrade scener. Jag kände helt enkelt behov av att ha stöd av en större sida, t ex en läsplatta eller en iPad. Jag har läst Strindberg i alla de tre plattorna och även som tryckt bok. En läsplatta eller en tryckt bok har klara fördelar i sommarljuset om man som jag gillar att sitta ute i skuggan och läsa.

Behöver man läsa Strindberg bara för att det är 100 år sedan han dog? Jag har hunnit leva rätt länge utan Strindberg vilket faktiskt förvånar mig nu när jag satt igång. Strindberg skriver modernt, elakt och roligt. Inte minst om Stockholms skärgård och skärgårdsborna.

Lättsammast är Hemsöborna och även om man inte läst den så kan väldigt många den första meningen: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” Det är påfallande hur ofta Strindberg tydligt talar om när berättelsen utspelar sig redan i första meningen:

  • Det var i fjol en majmorgon i Paris. (Bland franska bönder)
  • En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjär-
    den.
    (I havsbandet)
  • Det var en afton i början av maj. (Röda rummet)
  • Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på
    50-talet när de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur port-
    gången från handelsmannens gård där de haft kvarter. (Den romantiska klockaren på Rånö – i samlingen Skärkarlsliv.)

Läs om August Strindberg hos Litteraturbanken.
Tyvärr finns Hemsöborna ännu inte hos Litteraturbanken.

Ett problem med Litteraturbankens e-böcker är att de utgår från Nationalutgåvan med Strindbergs samlade verk. Titeln blir då alldeles för lång för en iPhone och det blir svårt att hitta rätt titel.

E-böckerna går också att låna från Stockholms stadsbibliotek som har lagt ut mängder av intressant information om Strindberg. Du kan också testa dina Strindbergkunskaper i ett quiz.

.

Ge mig en författare – Olle Johansson, bibliotekarie och författare

Jenny Lindh skriver i sin Fråga bibliotekarienspalt i DN att bibliotekarier inte är misslyckade författare utan misslyckade litteraturkritiker. Själv känner jag lyckade författare som fortsätter att arbeta som bibliotekarier. Det är få författare som kan försörja sig på sitt skrivande. Störst chans har man som deckarförfattare.

Olle Johansson, katalogansvarig på AVM, Avdelningen för audiovisuella medier på KB, skriver inte deckare. Han har givit ut 7 böcker. 4 diktsamlingar, 1 kortprosa, 1 självbiografisk bok om sin far och i år en roman: ”Ge mig ett M : en lumpenroman”. Alla författare vill inte skriva deckare.

Olle Johansson

De första två böckerna gjordes på Författares bokmaskin. Debutsamlingen kom 1981. Inför den andra boken skickade Olle manus till olika förlag men refuserades och gav istället själv ut ”Fredlös och nektargalen” genom  Författares bokmaskin 1984. Diktsamlingen ”Flick flack” gavs ut av Symposion 1991, övriga är utgivna på eget förlag. Han upptäckte Podium distribution inför arbetet med ”Roffes livs – betraktelser från Hedemora, världens navel” och sedan dess har han gett ut sina böcker i samarbete med dem.

Att ge ut i samarbete med Podium Distribution fungerar nästan som att ge ut på förlag, bortsett från ekonomin. Det är bra att kunna få stöd av en redaktör och man får också hjälp med marknadsföringen. Och det kanske viktigaste av allt: böckerna  kommer in i Bokrondellen och går att köpa i nätbokhandeln och genom de fysiska bokhandlarna.

Information på Podiums hemsida:
”Via Podium Distribution kan medlemmar i Författarcentrum på egen bekostnad ge ut sina böcker, nyskrivna såväl som tidigare utgivna titlar. Författaren får hjälp med tryck, administration, marknadsföringstexter, distribution och stöd av en redaktör. Klicka i menyn till vänster för att läsa mer. Du kan bli medlem i Författarcentrum om du har gett ut minst två böcker.”

Podium erbjuder Print on demand. Det är praktiskt att inte behöva ha ett stort lager av egna böcker och det är praktiskt att de inte går ur tryck. Olles första tre böcker är slutsålda, men den tredje, ”Flick Flack” kan beställas via Deja vu. Både Podium och Deja vu samarbetar med Publit.

Böcker måste marknadsföras för att synas och därmed köpas. Olle sköter det mesta av marknadsföringen själv. Han har en hemsida där han samlar information.  För ”Ge mig ett M” finns två filmer på Youtube: en uppläsning och en musikvideo. Dessutom en länk till en spellista på Spotify med låtar och artister som omnämns i romanen, vars huvudperson är mycket musikintresserad. Han har skickat recensionsexemplar till ett antal tidningar. Säkrast är tidningar i Dalarna – Olle är uppväxt i Hedemora. Boken handlar om en ung man som gör lumpen på K1 i Stockholm 1975-1976, och man kan se det som en gravskrift över den numera avskaffade värnplikten. Olle presenterade boken på Sture bibliotek i våras, och har också besökt biblioteken i Hedemora och Strängnäs. Stockholms stadsbibliotek har hans 5 senaste böcker.

Hur går försäljningen – lönar det sig att ge ut böcker? Olle säger att det brukar gå ihop. Han har investerat ca 25 000 i den senaste boken. Avgift till Podium, sättning och tryckning av 150 ex som han säljer själv och ger bort. Omslagen till de tre senaste böckerna har en systerson gjort.
Boken Ge mig ett M

Det är relativt lätt idag att själv ge ut böcker. Men ska man bli läst måste man ha något att berätta. ”Ge mig ett M” är en skildring av hur det var att göra lumpen på K1 på 1970-talet som ovan och hästrädd värnpliktig. Den berättar också om Hasses kärlek till Marianne hemma i Hedemora, som hellre vill fortsätta att vara vän. Läs den om du inte kräver minst ett mord i varje bok.


Kulturchefen – läst av två bibliotekarier

Jag hittade Kulturchefen av Christer Hermansson bland Elibs nya böcker och lånade den till en Nuut3. Jag misstänker att huvudpersonen Oliver C. Johansson, kulturchefen själv, inte skulle gillat detta. Frågan är förstås också om han skulle gillat boken om honom själv? En bok ja, men just denna?

Jag har diskuterat boken med Patrik Schylström, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Stockholm. Han var ansvarig för programmet när Christer Hermansson nyligen besökte Stockholms stadsbibliotek. Jag var tyvärr själv förhindrad att närvara.

Vi tycker båda att Ich bin ein bibliothekar är en bättre bok än Kulturchefen. Patrik ger den förra betyg 5 och Kulturchefen 3-4. Det är ändå en intressant bok som ger många tankar i helt olika banor:

1) Fascist- /nazistspåret. Vi har följt Oliver C från en undfallande och godtrogen bibliotekarie i Ich bin ein bibliothekar till monstret som utvecklas i Kulturchefen och påminns om hur makten korrumperar. Det är obehagligt när obegåvade människor i kraft av sin ställning får en maktposition de inte bottnar i och därför utnyttjar den för att framhäva sig själv. ”Jag vill hellre bli beundrad än förstådd”. Han tvekar inte att förfalska utlånsstatistik och skicka ut pressmeddelande om ökande lån för att få ”Oliver C. Johansson-effekten”. Han känner sig ofelbar.

2) Utvecklingsromanen – fast tvärtom. Oliver C blir allt mer märklig och olämplig som chef under romanens gång. Förändringen är störst om man ser utvecklingen i båda böckerna.

3) Chefsrollen. Oliver C. har ingen empati för andra människor och känner sällan något behov av andra människor. Hans chefsegenskaper är bedrövliga från början och blir allt sämre. ”Gå nu, sa jag. förstår du inte svenska? Ska jag skicka dig till Språkcaféet? Behöver du språkträning eller hör du bara dåligt?”

Han är bra på floskler. Många känns typiska för vår tid: proaktiv, flexibilitet, kunder, internutbildning i retorik. Obehagligt mycket av det Oliver C. säger känner vi igen från vår egen organisation – men sammanhangen är olika. Låt oss hoppas att det finns mer substans bakom orden i verkligheten än det gör i kulturchefens uttalanden.

4) Becket-känslan. Människorna pratar förbi varandra och lyssnar inte. Människorna är stressade, hysteriska och paranoida. Det är verkligen inte så enkelt som att det enbart är Oliver C. som har konstiga idéer. Barnsköterskan som jämför barn med bowlingklot avstår jag gärna från att träffa i verkligheten.

5) Konsten och livet. Hur ser egentligen Oliver C’s kulturbild ut? Han lyssnar på opera, är mycket beläst och citerar lyrik mm i alla möjliga sammanhang, men förstår han sig på konst? Hans lösning på museets behov av pengar till renovering är att sälja några konstverk.

Hur är hans bibliotekssyn? ”… Vilka urvalsprinciper gäller egentligen? Är det bibliotekariens bibliotek eller medborgarnas? Hur ska bibliotekarien fortbilda människor om den livsavgörande litteraturen? Bibliotekarien är alltings mått… Bibliotekarien ska vara medveten om och värna sin makt.” Oliver C. är elitistisk och hans medievanor är långt ifrån de flesta användares.

6) Metaromanen. Det börjar bli alltmer vanligt med metaromaner. Om Ich bin ein bibliothekar skrivits idag skulle det inte vara osannolikt att Oliver C. kallats Christer Hermansson, fast självklart inte varit den verkliga Christer Hermansson, Biblioteks-, musei- och kulturchef i Strängnäs.

Kulturchefen av Christer Hermansson

Twittra skönlitteratur?

Ben Okri har publicerat en dikt genom att twittra  en rad i taget. Som tur är går dikten att läsa i sin helhet på förlagets hemsida. Jag skaffade själv ett Twitterkonto för länge sedan, men har inte fastnat för formen. Facebook är ett mer lagom sätt för mig att hålla kontakt med vänner och kolleger. Okris dikt blev jag uppmärksammad av genom en artikel i SvD

Den långa svansen, ett projekt Stockholms stadsbibliotek startat för att lyfta fram äldre skönlitteratur, använder sig också av Twitter. Den första meningen i en bok läggs ut på Twitter varje dag med länkar till Stockholms stadsbiblioteks katalog. Själv blir jag intresserad av ”Hängande under min vita vinge glider jag ner mot stenvärlden” som visar sig vara första meningen i novellsamlingen  ”De besegrade” av Peter Weiss.

Projektet Den långa svansen har precis startat och det är ont om information på webben om vad projektet ska göra. Ett sätt att lyfta fram skönlitteratur är att sätta ämnesord. Jag kommer med all säkerhet att skriva mer om projektet längre fram.

Twilightnights

Det är svårt att undgå Twilight-böckerna av Stephenie Meyer. En film kom i somras och den fjärde boken har nyss kommit ut på svenska. Stockholms stadsbibliotek har 347 exemplar av de olika delarna i serien och dessa har lånats ut 2090 gånger. Många exemplar är mycket nyinköpta. Själv stod jag som nr 65 i kö på första delen på engelska, men gav upp och gick till bokhandeln.

Romantik och starka känslor finns i böckerna. Bella flyttar till sin pappa och hittar vampyren Edward och blir vansinnigt förälskad – precis som Edward. Men det är förstås knepigt att ha en relation till en vampyr. Böckerna är fantastiska utan att vara välskrivna, läs gärna inlägg på bloggen Bokhora för en grundlig beskrivning.

Böckerna har också resulterat i Twilightnight – program på flera bibliotek efter initiativ av bibliotekarierna Sofia Gydemo och Taru Leino.

Taru berättar: ”Idén till Twilight kom när jag ville göra något roligt inom vår Läsa-enhet. Jag hade precis läst Twilight böckerna och märkte hur många andra, mest tjejer, lånade och läste böckerna. Jag visste att Sofia också tyckte jättemycket om dem så det föll naturligt att fråga henne om vi skulle hitta på något tillsammans. Tanken från början vara att göra just något för unga tjejerna. Vi kom på namnet TwilightNight och började planera kvällarna.”

Fler bibliotek inom Stockholms stadsbibliotek och även i andra kommuner, hörde av sig och ville också ordna Twilightnights.

DN har skrivit om Twilightnights i artikeln  Vampyrträffar lockar tonårstjejer .

Det är roligt att det ordnas välbesökta evenemang för ungdomar på Stockholms stadsbibliotek. Det finns absolut bibliotekarier som respekterar barn och ungdomar.